Ganska dålig vecka
Har hittills haft en ganska kass vecka. Har fyllt år men det hjälpte inte, deppig som fan. Vid den här tiden på året brukar jag vara så glad, snart är det jul och jag brukade ÄLSKA julen. Nu känns allt så jobbigt och jag känner mig så sorgsen. Antar att jag har mycket saker jag och terapeuten ska jobba igenom.
Det är konstigt att jag har såna problem. Jag har haft den bästa uppväxt man kan tänka sig. Mamma var alltid hemma när man slutade skolan, de hade alltid tid för en, vi bodde på landet och hade hur mycket mark som helst att springa och leka på, vi växte upp med djur, har en underbar släkt där alla tycker om varandra och det finns inga svarta får, jag har aldrig blivit mobbad, aldrig misshandlad, aldrig sexuellt utnyttjad. När klassen skulle någonstans ställde alltid mamma eller pappa upp och körde. Vi är en väldigt familjär familj, pappa har alltid sagt att vi ska vara kompisar framför föräldrar-barn och det har funkat. Jag älskar min familj och jag vet att var och en av dem älskar mig villkorslöst och oändligt. Vi har alltid kunnat prata om allt så jag har inga undantryckta känslor.
Därför är det KONSTIGT hur jag kan känna mig så värdelös, så skamsen och så fylld av ångest. Jag har i allafall fått hjälp och nu är det bara att jobba med det.
Önskar att det var som när jag var liten, så problemfritt och härligt. Men det är det inte och så kommer det aldrig att bli igen. Nu är det som det är.
Vill bara säga till Mamma, Pappa och P att jag älskar er så fruktansvärt mycket. Ni är min kärna.
Det är konstigt att jag har såna problem. Jag har haft den bästa uppväxt man kan tänka sig. Mamma var alltid hemma när man slutade skolan, de hade alltid tid för en, vi bodde på landet och hade hur mycket mark som helst att springa och leka på, vi växte upp med djur, har en underbar släkt där alla tycker om varandra och det finns inga svarta får, jag har aldrig blivit mobbad, aldrig misshandlad, aldrig sexuellt utnyttjad. När klassen skulle någonstans ställde alltid mamma eller pappa upp och körde. Vi är en väldigt familjär familj, pappa har alltid sagt att vi ska vara kompisar framför föräldrar-barn och det har funkat. Jag älskar min familj och jag vet att var och en av dem älskar mig villkorslöst och oändligt. Vi har alltid kunnat prata om allt så jag har inga undantryckta känslor.
Därför är det KONSTIGT hur jag kan känna mig så värdelös, så skamsen och så fylld av ångest. Jag har i allafall fått hjälp och nu är det bara att jobba med det.
Önskar att det var som när jag var liten, så problemfritt och härligt. Men det är det inte och så kommer det aldrig att bli igen. Nu är det som det är.
Vill bara säga till Mamma, Pappa och P att jag älskar er så fruktansvärt mycket. Ni är min kärna.
Kommentarer
Trackback