EmlaSemla

Har verkligen haft en riktig jävla skitdag också kommer folk och förstör den ännu mer. Idag har allt varit jobbigt. För er som aldrig har varit deprimerade, inte deppiga, utan deprimerade, så ska jag förklara för er hur det känns. Allt är jobbigt. Det är jobbigt att gå upp ur sängen, det är jobbigt att andas, jobbigt att äta, jobbigt att duscha, omöjligt att plugga. Det gör fysiskt ont i kroppen, en tryckande smärta, som inte försvinner. En ständig klump i halsen. Alla rörelser blir långsamma, talet blir långsamt för man orkar inte öppna munnen ordentligt. Allt tar mycket längre tid. En tappad penna kan få en att bryta ihop totalt. Man kan spendera en hel dag med att stirra rakt fram och tänka på allt som är dåligt med en. Hur illa man tycker om sig själv, hur mycket man hatar sig själv, hur dumma saker man har sagt, hur dumma saker man gjort. Hur illa folk egentligen tycker om en, hur mycket skit alla snackar om en, hur trötta alla är på en. Att alla som älskar en, en dag kommer säga till en: "Trodde du verkligen att jag tyckte om dig och brydde mig om dig minsta lilla? Trodde du verkligen att jag skulle bry mig om en ynklig liten patetisk varelse som du?" Depressionen gör mig glömsk. Jag minns inte vad jag åt igår, jag minns inte saker folk sagt, jag minns inte saker jag lovat att göra, jag minns inte min 20-årsdag, jag minns inte julafton, jag minns inte min inspark och jag minns inte ord. Kompisar pratar om folk i min egen klass och jag vet inte vem de pratar om. Man sluter sig så totalt i sig själv. Man har så ont. Man orkar inte finnas där för kompisar som behöver en. Man får ångest för det eftersom de alltid funnits där för mig när jag har behövt dem. Jag är i min egen värld. Min totalt självdestruktiva lilla värld. Det finns ingen människa på hela jorden som kan såra mig som jag själv kan. Det finns ingen som kan tycka så illa om mig som jag kan. Finns ingen som kan trycka ner mig själv som jag kan. Finns ingen som vill döda mig lika mycket som jag vill.
Man äter den jävla medicinen. Ökar dosen när det kommer en dålig period, sänker dosen när världen blir ljusare, men det blir inte bättre. DET BLIR INTE BÄTTRE. Frågorna kommer. Varför ska jag leva? Vad är meningen med att leva om man ska må så här jävla dåligt? Varför skulle det bli bättre? Det kommer att vara så här hela livet. Det är så här det är. Hur vill de att man ska klara skolan när man mår så här? Jag kan inte läsa EN mening och komma ihåg vad som stod i början på meningen. Jag kan inte koncentrera mig så länge. Kan inte fokusera tankarna så länge. De vandrar iväg till min självdestruktiva lilla plats, där jag totalt kan vältra mig i min meningslöshet. Jag kan inte förstå att folk kan älska mig. Hur skulle det gå till? Jag är ju så jävla patetisk. En liten jävla patetisk skit. Jag förtjänar inte att leva.